Kho Samui er en velkjent og populær øy i den Thailandske gulfen. Dit drar horder av glade reisende. På fastlandet, bare en kort båttur unna, er Khanom fremdeles temmelig uberørt av alt dette. Inne i byen finnes det knapt et engelsk skilt, folk snakker veldig lite engelsk og det er ofte vanskelig å skjønne om noe er en restaurant eller om det bare er hjemmet deres… Som en sa: «Khanom er veldig lite, vi har bare tre 7-Eleven». Markedet er den store samlingsplassen hvor, foruten litt klær og kopier av solbriller og vesker, mat er den store tingen. Grilling, steking, koking overalt! Vi nikket et blygt takk, men nei takk til han som bød fram sine grillede gresshopper og larver, og tok heller en stabel med nydelige nystekte kardemommevafler litt lenger bort. Litt feigt, men veldig godt!
Det finnes ikke lokale busser eller taxier her, og selv om Khanom er lite (som en sa: «Khanom er veldig lite, vi har bare tre 7-Eleven») er det veldig utstrakt. Hovedstranda er 9 km lang! Så scooter er påkrevd. Det merket vi da vi først ankom. Jungeltelegrafen hadde tydeligvis gått, så da vi hoppa av minibussen fra Suratthani sto det to eldre herremenn klare med hver sin scooter og ønsket oss velkommen. Det er da selvfølgelig ikke noe problem å frakte passasjer + stor koffert og ryggsekk på scooteren! Og det gikk da på et vis. Vi tok lærdom og brukte samme metode da vi flyttet fra byen til stranda:

Flyttelass

Vi dro på oppdagelsesferd til en av de mindre strendene nord for byen. Først kjørte vi gjennom en husklynge hvor hønene spratt i alle retninger da vi kom, et par trøtte matroner løfta på hodet da vi antagelig forstyrra ettermiddagshvilen deres og ellers var alt stille i dette lille nabolaget. Men på stranda var det aktivitet. Der var flere i full gang med fisking. De var gjerne to og to sammen som gikk ut med et nett i vannet, dro det i en fin halvsirkel og trakk det så inn mot land, som en snurpenot. Og når alt var dratt inn lå det fine små blanke fisker og sprella i strandkanten. Mest imponert var vi av en gammel bestemor – hun gjorde alt selv! Festet ene enden på nettet i strandkanten og iført bluse og sarong gikk hun ut i vannet helt til bare hatten var tørr. Gikk så i en fin bue inn mot land og dro inn hele nettet. Gang på gang.

Og mens vi satt der og fulgte med på alt hørte vi plutselig tunge dump i bakken bak oss. Fra høye palmer kom kokosnøtter ramlende ned! Shit, tenkte vi, her bør man følge med på hvor man ferdes! Noen menn gikk rundt og samlet sammen disse nøttene, hvilket gjorde oss nysgjerrig; det er jo livsfarlig, hvordan vet de hvor nøttene ramler? Det tok litt tid før vi forsto det, de hadde medhjelpere. Oppe i palmene satt det aper og snurret på kokosnøttene til de falt ned. Når alle var tatt kom apa ned, mannen pekte på en ny palme, apa klatret opp og kokosnøtter kom deisende ned. Ekstremt fascinerende å se hvordan disse apene, som er trent opp til å vite hvilke nøtter som er modne og kan tas, jobbet sammen med eieren. Så var det pause og apene fikk en flaske vann som de drakk av. Lett å se hvor vi herstammer fra…

Dagens store høydepunkt var besøket i det naturlige fiskespaet. I ei elv står det fisk som spiser på føttene. Historien sier at noen prøvde å sette ut fisk som brukes i fiskespa-akvarier. Denne fisken overlevde ikke livet i elva, men lærte bort kunsten til den naturlige stammen. Dette er ikke småfisk altså, de fleste er rundt 10-12 cm lange. Og spiser som gale! Det skal innrømmes at det var litt sjokkartet da man først stakk føttene ned i vannet. Til og med min gode fiskermann trakk beina opp med panikk i blikket. Men etterhvert klarer man å nyte de stikkende små fisketennene. De tok alt, til og med neglebåndene. Vi lot de holde på lenge, og resultatet er silkemyke føtter :-)

Deilig(?) fiskespa!

Som sagt, i Khanom er det ikke mye engelsk og det er derfor mye vi ikke helt forstår. F.eks kan vi forstå at hunder og den illeluktende durian-frukten forbys mange steder. Men hvorfor det hotellet vi bor på nå utlover bot på opp mot 200 kr for å ta med strykejern i heisen, det er et mysterium.

Det er heller ikke helt lett å forstå hvordan en slovener kunne finne på å sette opp en Hello Kitty Cafe langt unna alt og alle. Han kaller det Night Club. Jaja, man trenger vel ikke forstå alt heller….

Selfie!

«Man skall inte dra alla över en kam» har min lilla mamma präntat in i mitt huvud under uppväxten. Så sant som det är sagt, jag är helt enig med lilla mamma om det. Därför vill jag i förbegåendesyfte be den som antingen kommer från Kina, är halvkines, adopterad från Kina eller är allmänt fredligt inställd till kineser och Kina om ursäkt och viss förståelse för vad som komma skall.

Det svämmar över av kineser i Thailand formligen, dom är överallt i både stora och små mängder. Oftast dock i stora flockar, vanligen ledsagad av en som verkar vara nån sorts guide eller ledare av nåt slag. Man ser aldrig en ensam kines spankulera omkring. Om denna guiden säger till dom att dom skall bada, ja då går dom ner till vattnet lydigt på led som en andfamilj och badar. Om dom blir tillsagda att äta, ja då äter dom det som serveras och allt dokumenteras ivrigt i form av foton och mobilvideofilmer. Påfallande ofta ser kineser en smula förvånade ut, med halvöppen mun som inte sällan innehåller väl tilltagna vita stora framtänder, ett par små rynkor i pannan, och det är inte helt ovanligt att näsan pryds av ett par brillor med linstjocklek som påminner om underdelen av en läskflaska.

Denne guide eller ledare brukar vanligtvis hålla upp en flagga med ena handen som flocken följer och i den andra sitter det en mobil fastklämd i något som heter «selfiestick». Detta fenomenet selfiestick är en teleskopisk stav gjord i lättmetall som man alltså klämmer fast sin mobiltelefon i längst fram, och som man sedan kan vända åt alla håll och kanter och ta bilder med via fjärrutlösare. Denna teleskopstaven har mer eller mindre alla kineser investerat i. Det knäpps bilder i tid och otid med selfiesticks, fullständigt gränslöst överallt och hela tiden.

En kväll på restaurang ska jag gå på toaletten och nog fan står det en kines och tar en selfie i spegeln, och då kunde jag inte hålla mig. Med ett smörigt leende och silkesmjuk stämma frågar jag: » Exscuse me sir, may I ask you a question, because we are from two different cultures and I’m a little curios about this selfie thing you seem to be so very happy about?» Mannen, som faktiskt sto der med halvöppen mun och såg riktigt förvånad ut, nickade frenetisk med huvudet: «Ok. Ok.» Jag frågar: «How many selfies have you taken today? » Han: «To hundled maybe!» Då vände jag på klacken och gick därifrån med ett löfte till mig själv att aldrig köpa en selfiestick.

Overalt hvor man ferdes er det flip-flops. Alle bruker flip-flops.
De fleste butikker og restauranter forlanger også at flip-flops blir parkert utenfor før man går inn.
Så blir de gjerne mistet og glemt og mange av dem skylles ut på havet, for så å vaskes på land igjen et helt annet sted.
Trash Heroes er en gjeng ildsjeler som ved hjelp av frivillige drar rundt og rydder strendene på Lipes omkringliggende øyer. Dette er øyer som ikke er befolket, men som har fantastiske strender. Om det altså ikke var for alt søppelet.
Vi ble med Trash Heroes ut en dag. Vi var 15-20 frivillige pluss en gjeng park rangers. Stranda vi dro til har blitt ryddet over lang tid. De har konsentrert seg om å sortere søppelet i hauger som ligger i skogen. Dagens oppgave var å pakke berget av flip-flops i sekker som så skulle fraktes til fastlandet. 3 fulle båter ble det, bare med flip-flops! I tillegg fikk vi også med en båt full med lightere og en med plasflasker. Mye er igjen, og stadig skyldes nytt i land. Trash Heroes gjør en formidabel jobb og det var artig å være med dem ut!

P.S En kunstner har nå fått alle flip-flops. Han skal smelte dem og lage gulv av dem.

Ferdig!

Mitt skip er lastet med flip-flops

Urbefolkningen på Koh Lipe kalles Sea Gypsies. De lever stort sett sine liv i båter og kan alt om hav og fisk. På veien mot stranda ligger det et over middels skranglete etablissement drevet av Sea Gypsies, og en kveld tok vi turen dit. Grillen var klar, fisken var fersk, Mats hadde egenhendig valgt ut våre to eksemplarer og vi så fram til et herremåltid på virkelig lokalt vis.
Maten kom og allerede etter et par munnfuller skjedde det. Jeg kunne kjenne beinet forsvinne ned i halsen akkurat i det det var for seint å få stoppa det. Til det stoppa av seg selv. Fiskebein på tvers i halsen, bom fast.
Det svenske kjerringrådet for denne tilstanden er (som for så mye annet) å spise knekkebrød. Men, nå er det temmelig langt til nærmeste knekkebrødpakke, så vi måtte prøve noe annet. Og hvem bedre enn Sea Gypsies til å gi råd i en slik situasjon? «Rice balls!» ropte den ene da han skjønte hva som pågikk. Ingen av disse snakket særlig engelsk, men fiskebein i halsen lar seg svært lett forklare uten ord. En annen sprang ut på kjøkkenet og kom tilbake med tre tett pakkede risboller i en skål. Disse skjønte jeg, ved hjelp av tegnspråk, at skulle svelges hele. Ikke tygge! Nå var alles øyne rettet mot meg, de to som grillet, han som titta sløvt på tv, madamen på kjøkkenet som nå også hadde kommet ut, de to ungene som freste rundt og ellers var opptatt med sitt og det andre bordet med gjester. Alle så på meg. Og for hver risball jeg klarte å tvinge ned så jeg inn i forventningsfulle ansikter; forsvant beinet? Nei. En ball til. Jeg trykte ned seks og gav opp. Et skuffelsens sukk gikk gjennom forsamlingen.                                        Ny dag, nye muligheter. Mats sprang og kjøpte potetgull og nøtter, det hadde han trua på. I tillegg er det jo det beste jeg vet! «Kom igjen, hele posen, svelg det helt!» Jeg satte ikke videre pris på hverken tvangsforingen eller heiaropene, så til slutt gjorde jeg kort prosess. To fingre laaangt ned, to-tre forsøk og snipp snapp snute, så var beinet ute. Halleluja!

I vanliga fall vill man ha sol, inget regn eller snö och lite eller ingen vind helst.

Efter ett par veckor i ca 30 grader i skuggan, hög luftfuktighet och allmänt klibbigt är det annat ljud i skällan. Nu låter det mer » idag tror jag faktiskt det ser lite molnigt ut, vilken tur isåfall» eller «mmm, lite regn hade suttit fint» osv. Vi har ännu inte tagit steget fullt ut att bo utan Air Condition i rummet, och vet inte om det någon gång blir aktuellt om vi inte absolut måste. Vi brukar titta på varandra och konstatera att vi är alldeles för gamla för den sortens luffarliv. På Oasis resort på paradisön Kho Lipe är vi installerade i 10 dagar med en livlig fransman vid namn Simon och hans thailändska fru Ann plus 2 fina schäferhundar som värdar. Erik min yngre bror och hans sambo Kristin har varit på  Kho Lipe 2 gånger och min naprapat och tillika kamrat Fredrik har varit här flera gånger och alla säger samma sak: åk dit!! Så här är vi.

Den egentliga anledningen att vi hamnade här är att Erik min bror hade vid ett tillfälle fiskat tillsammans med värden Simon och pratade varmt om det. Så det bar ut på fisketur redan första dagen bara Simon och jag i hans stora longtail boat fullastade med bananer, vatten, Cola, ris och kyckling, fiskeprylar och gott humör.

Simon är en stolt fransos som gör allt för att hans gäster skall trivas på både resorten och ute på havet och inte minst vill han gärna att man får fisk! Gärna stor fisk och helst många sorter. Vädret denna dagen var soligt, varmt och mycket vind, vilket gjorde flugfiske omöjligt så jag fick låna prylar av Simon.

Jag har varit en del på sjön som liten och har väl vad jag kan minnas aldrig varit riktigt sjösjuk. Det har väl hänt att man har varit lätt illamående vid stor sjö och höga vågor nån gång, men aldrig sådär sjösjuk som man har hört om, folk som spyr upp allt vad som finns och lite till och ber om att få dö och bara hänger över relingen i timmar bleka som lakan i trynet.

Redan efter ett tag ute på havet började jag känna mig lite vissen i kistan. Vi for runt och provade olika ställen och olika fiskemetoder men inget napp, och vågorna tilltog i storlek hela tiden och båten rullade mer och mer. Anders min äldre bror, som är en garvad seglare sa vid nåt tillfälle att om man börjar bli dålig ute på sjön så ska man antingen lägga sig ner och blunda eller fästa blicken på nåt fast föremål och hålla fokus på det. Att lägga sig ner och blunda var uteslutet för då kunde jag inte fiska, så det blev att glo ihärdigt på nån sten eller träd eller nåt annat. Det funkade, illa mådde jag men det var inte så farligt så länge det fanns nåt att glo på.

Och så skrek Simon «FISH ON, FISH ON!!» Jag var ju gästen så det var naturligtvis jag som fick spöt i handen med anvisningar om hur jag skulle bära mig åt samtidigt som vinden ökade och vågorna blev allt större. Det blev en balansgång som flera gånger höll på att gå rätt åt helvete.

CFisken slet för och komma loss 80 meter bakom båten, jag slet för att hålla mig kvar på båten, och Simon slet för att båten inte skulle bli till kaffeved bland klipporna och vinden blev bara starkare, och vågorna högre.

In kom till sist fisken iallafall och till slut låg den där död efter ett par slag med en hammare i skallen. En ful fan på över metern och ca 7-9 kilo vid namn Barracuda. Fort fram med kamera, ta ett par bilder, köra en high five och hurra och skråla lite och en ryggdunk från Simon. Sen gick ridån ner…

Jag började skaka som ett asplöv, det började sticka i hela kroppen, jag började hyperventilera i samma tempo som en utmattad hund låter, synen blev helt suddig och det flimrade framför ögonen, dom två bananer som intagits en timma tidigare kom upp i halsen och la sig som ett lock, men stannade tack och lov där än så länge. Mina svettkörtlar öppnade sig på vid gavel, det skvalade över hela lekamen av svett, halsen kändes som grovt sandpapper och jag svalde och svalde och svalde, jag fick tunnelseende. Simon fick syn på mig och förstod vad som hänt. Med en hand styrde han båten och med den andra hällde han kallt vatten över mig och sa lugnade ord plus masserade nacken med kallt vatten på mig. Det här var inte första gången nån blev sjösjuk i båten, det märktes väl.

Efter ett tag kom vi in på lugnare vatten medan jag kämpade allt vad jag kunde mot bananerna som gjorde allt för att komma ut. Då säger Simon att nu hoppar vi iland, tar en paus från fisket, chillar lite och dricker vatten och äter! När han sa äter så trodde jag det var kört. Men jag lyckades svälja ner bananerna igen och sakta men säkert kom livet tillbaka till mig. Jag hoppade i havet och kvicknade till, fick i mig ett par skedar ris, och fick se vilda apor fara runt i träden under pausen. Dagen gick och jag släppte inte blicken från land en enda gång mer den dagen.

Två fula fiskar

Värden Simon, en snäll man!

En ovanlig syn också för öns invånare – en tornado!

På Koh Lanta tar man livet med stor ro. Her er ikke stort annet å gjøre enn å slappe av, lese, bade… ja og selvsagt fiske. Det er varmt, man søker til skyggen og dusjen er der hvor man får mest nedkjøling. Makan til varm sjø har jeg aldri opplevd!

Alltid like optimistisk

Tida rundt solnedgang er den beste. Da blir temperaturen svalere, man kan gå turer langs stranda eller til og med driste seg til en joggetur. Eller bare sitte med iskald drikke og se på enda en vakker solnedgang.

Typisk Lanta strandbar

Ei engelsk dame i 60-årene bruker hver dag på å bygge ei slags ramme av steiner på stranda. Denne ramma fyller hun med mindre steiner og skjell. Hver dag vaskes den bort av tidevannet og hver dag bygger hun den på nytt. Hun stoppet meg en dag og fortalte at det er et spill og at hun inviterer folk inn i dette spillet. Hun ville vite om jeg syntes spillet var i balanse. Det var vel ikke helt det – men det kan man trygt si at spillets skaper heller ikke var. Jeg mistenker henne for å ha vært bortom Mushrom Bar der skiltet viser tegning av fluesopp og lovnad om å gi deg «ticket to the univers».

Det thailandske nyttår feires over flere dager og inneholder bl.a hva de kaller vannfestival. Kort sagt innebærer det at alle kan sprute vann på alle. Og det gjør de. Mange «skyter» fra scooter når de kjører forbi, høyst uventet og frambringer ukontrollerte hyl fra undertegnede. Og her en ettermiddag da jeg tok min vanlige strandpromenade fikk jeg ei hel bøtte med vann kasta over meg. Så nå er alle gamle synder vasket bort. Noen prøvde seg også med litt spredt fyrverkeri fra stranda en kveld. Det kom dog helt i skyggen av alle lyn som spraket over himmelen hele kvelden.

Vi har farta rundt på scooter, bra og billig framkomstmåte som også det meste av lokalbefolkningen benytter seg av. Her er det plass til hele familien, hunden og gjerne bestemor bakerst.  Vi drar til «byen» for å handle på super’n og sjekker ut andre strender på øya. Idag kom plutselig en flokk aper hoppende ut av bushen og inn på veien. Mange var de, i alle størrelser. Vi bråstoppa selvfølgelig, dro fram kamera og småsnakka litt med dem. Ikke godt mottatt. Spesielt en av dem kom med et par framstøt som ikke var til å misforstå. Vi hoppa på scooteren og lot dem være i fred.

Som kock slås alltid autopiloten på hos mig när jag kommer till ett ställe där det serveras mat. Snabb check av menyn, hur många bord och sittplatser finns det, hur många är på jobb, är det fri sikt in i köket, är det rent med putsat bestick och glas utan fläckar osv osv.

På Dannys i Koh Lanta som ligger ca en full järnåtta från våran Bungalow är det mesta ganska risigt. Skitiga dukar med cigarettmärken i, rangliga bord och dåliga stolar, odiskade askfat på borden, och allmän oreda. Danny själv sitter oftast på sin stol med en kloliknande pinne som han kliar sig med i ena handen och en mentholciggarett i den andra, och ofta står det en sejdel med Thaiwhiskey och sodavatten framför näsan på han.

Danny var sjöman förr i tiden, och vid ett tillfälle var han i Oslo i 3 månader nån gång på 70 talet berättade han glatt när han fick reda på att vi kom från Norge. När Danny snackar får man spetsa öronen rejält, det är en salig rappakalja av Thai och engelska som man i bästa fall förstår 20 procent av. På Dannys finns det 5 bord varav ett tillhör han själv och personal, menyn är gigantisk med säkert 50-60 olika rätter, burgare, pizza, sallader, toaster, pasta, desserter, risrätter och naturligtvis Thairätter. Danny går upp klockan 04.00 varje morgon och bakar bröd som han är väldigt stolt över, jag köper lite av han varje dag , kanske mest för att han blir glad när han får sälja lite bröd, men för all del, det smakar bra. När det blir fler en ett bord som beställer mat släntrar han in i köket med ciggen i mungipan, hjälper till lite om det behövs, serverar lite och pratar lite med gäster (som kanske fattar 20 procent).

Det speciella med Danny är att han har ingen nacke! Huvudet sitter direkt på axlarna så när han ska se åt sidan så vrider han hela kroppen, vilket ser rätt komiskt ut och i tillägg så går han omkring utan tröja hela tiden. Att gissa åldern på Danny är inte lätt, nånstans  mellan 70- döden tror jag. Dannys har funnits i 25 år ( om jag hörde rätt! ) och jag tror det kommer finnas till den dagen Danny dragit i sig sin sista mentholciggarett och själpt i sig den sista Whiskey groggen och dragit ner gardinen för gott, för det är faktiskt bland den bästa maten jag har ätit i hela mitt liv! Snacka om att skenet kan bedra

Två kockar från två skilda världar.

Vi måtte altså ut av Bangkoks varme larm og endte med å dra direkte til Koh Lanta.

Her hersker total ro. Vi har inntatt våre plasser under parasollen. Badevannet er såvidt avkjølende.

Ved første inntrykk var vi ikke stormbegeistra for stedet, men etter å ha snusa litt rundt er vi nå godt fornøyd. Bra er det, vi skal være her i 12 dager. Vi har hatt et par netters innkjøring i bungalow med air condition som bråker mer enn den kjøler. Det kommer seg – sov langt bedre andre natt enn første! Trenger noen fler netter til å bli vant til steinhard seng… Har så langt bare funnet en enslig kakerlakk i bungalowen. Og han lå på rygg med foldede ben og var ikke til bry for noen.

Bilferge over til Koh Lanta, fantes ikke verken svele eller kaffe.

Det er Thailandsk nyttår. Passer fint, vi har også et nytt år foran oss. Et helt år på tur!

Starten gikk i brennhete Bangkok. Vi ruslet i sakte, sakte tempo mens svetten silte. Og i denne heten myldrer det av gatekjøkken i ordets rette forstand. Der de setter opp et halvprovisorisk kjøkken og koker, steker, griller alskens delikatesser (og et og annet mindre delikat) på fortauskanten, mens trafikken brøler forbi. Vi prøvde et par av disse – god mat til så lav pris at man ikke kan tro det.

Trafikken… Vi var på noe som etter hvert ble en veldig lang tuk-tuk-tur og fikk vår dose av eksos der vi satt lavt mellom busser, biler og en million taxier. Å krysse gata kan du i grunnen bare glemme. Men må man så man; vi fant at det tryggeste var å ligge tett opp i ryggen på en Thai.

Og så, når man har gått langt og lenge og er på sitt varmeste, finn en liten kafé med isende kald air condition. Aaah! Og alltid den samme fantastisk gode maten!

Vi forlot Bangkok i styrtregn. Trafikken sto bom stille. Begynte å bli litt stress i forhold til fly, men lite å få gjort. Mats brukte tida på å studere gloser og teste ut på sjåføren. På mirakuløst vis rakk vi flyet og Mats kan telle til 10 på thai :-)

Restauranter som perler på en snor…. med stor kontrast til eksklusive skybarer med utsikt.