365Fri

Nöjd fiskare

Sen jag var liten grabb och prenumererade på Svenskt sportfiske, där det någon gång då och då var reportage från Nya Zealand, med bilder på gigantiska öringar och grönskimrande strömmar, har en av mina stora drömmar varit att åka dit och blöta flugan – någon gång i livet.
Och här är jag/vi!
Min bättre hälft vet naturligtvis om att Nya Zealand står högt upp på önskelistan och hon uppmuntrar mig till att fiska så mycket jag vill och när jag vill. Vilken lycka!
Första fisketuren var jag ivrig som ett skolbarn på rast, jag slet av linan från rullen, kastade med full kraft så långt jag kunde tvärs över älven och drog in flugan i ett hisnande tempo!
Inget napp, va fan är det här, tänkte jag, det ska ju vara fast fisk i var och vartannat kast! Byte av fluga och på med ny, längre tafs, kasta igen och igen och igen och inte ett drag i flugan! MEN VAD I H…VETE! Byte av fluga igen, på med ny, ännu längre tafs, rusande som en galning mellan olika pooler, strömmar och blankglid, frustande som en vansinnig tjur, tårarna rinnande av ansträngning, kastar, kastar och drar och drar till förbannelse, inte ett endaste litet nyp en gång.
Sätter mig andfådd och svettig på en sten och längtar fruktansvärt mycket efter någon sorts nikotin – har inget, finns inget, har ju slutat.
Hjärtat slår frenetiskt, känner nån sorts panik för att inte det händer något, osäkerheten kommer så sakta smygande, gör jag fel, har jag fel prylar, fel fluga, längd på tafsen?
På igen, ny fluga, kastar lite kortare, uppströms den här gången, har läst på nätet typ tusentals med tips angående flugfiske på Nya Zealand, försöker desperat minnas i min iver, minnena är suddiga, har förmodligen läst för mycket. Det händer ingenting förutom att det blir mörkt och första fiskedagen är över.
Svårt att somna, tänker strategi och inköp av nya flugor plus att jag smygläser nya fisketips när norskan har somnat, tillslut kommer John Blund, och det sista jag tänker är på Morran som säger » ja ja de e en dag imorrn å.»
«Ta det lite lugnt nu, det har bara gått en dag, du har fortfarande 21 dagar på dig att fånga fisk» säger klok och vis Turid dagen efter, när jag som en bortskämd snorunge sitter i bilen och klagar högljutt över gårdagens katastrofala fiskafänge. «Va då ta det bara lugnt» tänker jag och ler mot henne och säger, » jadå älskling, jag vet» men med ett något krystat lugn. Måste ha nya flugor tänker jag tyst.
När vi anländer till nästa stad spårar jag genast upp den lokala fiskebutiken på nolltid. Säger till Turid att hon kan väl kanske gå och se på lite nya kläder så ses vi om en halvtimme – i trängda situationer får jag ibland infall som kan misstolkas som genialitet!
Jag rusar in i butiken och stirrar vilt på mannen som jobbar i fiskebutiken, mer eller mindre skriker till honom att jag behöver hjälp, råd och nya flugor.
Han är mycket välvillig och förstående, är själv flugfiskare sen barnsben och förstår min frustration.
10 minuter senare, nya flugor, tafsar, 50 dollar fattigare och en rad med tips så lämnar jag butiken med ett spirande nytt hopp.
Andra fiskedagen blir ungefär likadan som den första, ingen fisk, massa trassel på linan, flugor sittandes i träd och buskar och i min tröja. Fula ord, stress och förbannelser över hela öjäveln som inte släpper till någon fisk.
Turid försöker prata förstånd med mig, säger att jag ska ta det lite lugnt, fiska lite avstressat och njuta av turen osv osv.
Den kvällen, när jag ligger och vrider och vänder på både mig själv och hur jag ska knäcka fiskekoden slår det mig plötsligt att hon har nog rätt i en del – hon den kloka norskan – att jag är nog lite ivrig och stressad, i alla fall när det gäller fisket.
Dagen efter tittar hon konstigt på mig när jag säger att det blir inget fiske idag, ska gå på tur ihop med henne istället. Jag ser att hon inte tror på mig, men så blir det i alla fall. Hela turen lyssnar jag med ett halvt öra på vad hon säger, jag uppfattar lite vagt var vi är och hur långt vi går, tankarna kretsar ihärdigt runt dom nya flugorna, tipsen jag har läst om på nätet och dom nya älvarna som skall erövras nästa dag.
Har ingen tur med vädret, blåser nästan storm två dagar i rad och alla som håller på med denna ädla konst vet att det är bättre att stanna hemma då.
Inte jag inte! Får väl anpassa mig efter vädrets makter, tänker jag när vinden tar tag i Toyotan på väg till nästa älv.
Efter det självklara haveriet med fluglinan tilltrasslat som ett fågelbo och flugan sittandes fast i kepsen, överväger jag starkt på att kasta i spöt och rulle, skylla på att jag halkade på en hal sten och tappade grejorna av misstag, och sen hävda att jag har tappat intresset och att det blir alldeles för dyrt att införskaffa ny utrustning ändå, för att sedan helt enkelt bara ge upp karriären som flugfiskare och slippa ångesten, sömnproblemen och raseriutbrotten en gång för alla.
Den natten blev jag bönhörd! En väl tilltagen storm knäckte toppen på mitt flugspö som stod slarvigt uppställt mot ett träd. Ridån gick ner, the show is over, over and out, finito slut!
Med brustet hjärta och brusten spötopp gick resan vidare i svart mollstämning, jag var otröstlig, svarade inte på tilltal, stirrade ut med tom blick genom bilrutan och kände att en dröm hade gått i kras. Turid försökte förgäves muntra upp mig med olika förslag, men jag hade sjunkit för djupt för att låta mig muntras upp. I en affär pekade hon på ett spinnspö och sa glatt att ett sånt kan jag väl köpa, det var ju inte så dyrt. Jag gav henne en blick som fick henne stum och sa med taggtråd i rösten att ”det är större chans att Thåström spelar in en julskiva tillsammans med Carola än att jag sjunker ner till spinnspönivån!” Blotta tanken på mina två bröders reaktion fick det att gå kalla kårar längs ryggraden. Den digitala mobbningen som hade väntat skulle bli outhärdlig. Jag mindes den yngre broderns fasa och upprörda » men va fan Mats, har du börjat lägga NÄT i Bandak, vad har det tagit åt dig?» när jag avslöjade med låg röst att det var det enda sättet att få sik till min hembygda rök i Lårdal. Och den äldre brodern, som är extremt nitisk i sin digitala mobb ville jag inte ens tänka på!
Den kvällen,på en camping vid en fin sjö, kom jag i samspråk med en trevlig gentleman från sydvästra England som visade sig vara flugfiskare. Jag berättade om mitt fasansfulla öde, om mina dagar – kastande som en galning, om mina fisklösa dagar, mina desperata inköp av nya flugor och till sist stormen som knäckte både spö och mig som fiskare rakt av. Han såg på mig med medlidsamma ögon och frågade milt om han möjligtvis kunde få ta en titt på den knäckta delen av spöt.
Jag lunkade iväg och hämtade spöt och gav det till honom med orden » maybe you can use some part of it». Han mumlade något, hämtade en väska från sin bil och efter ett par minuter med tändare, superlim och lite annat hokuspokus så var spöt lagat!
Sakta, sakta tändes en liten låga inne i min sargade fiskarsjäl. Alexander Jones visade sig vara en hedersman av rang. Han jobbade heltid med flugfiske hemma i Devon i England! Han hade haft det riktigt svårt med fisket han också de första dagarna, så han förstod mitt trauma. Med löfte om att han skulle göra allt i sin makt för att bryta förbannelsen skakade vi hand med en deal som innebar att Alex skulle guida mig nästa dag i Caples River, som hade gett honom ett par fina fiskar föregående dag.
Efter snabb avklarad frukost gav vi oss iväg, och för att göra en lång historia kort så bröts förbannelsen efter en halvtimmes fiske. En stålblank vild regnbåge på cirka kilot kastade sig över min uppströms fiskande torrfluga med ett plask, och efter en vild hoppande dans kunde guide Alex greppa den fina blanka fisken, räcka över den till mina darrande händer med orden» I think you are cured mr Hultin». Jag kände hoppet vända tillbaka, jag upplevde en befrielse och lättnad, jag kände mig hel igen. Jag var tillbaka på banan som flugfiskare. Alex var «delighted» som han sa. Turid såg märkbart lättad ut. Alex tackades av med löfte om att ses i framtiden och kosan styrdes mot den berömda älven Mataura som är känd för sina stora och stridbara öringar.
Återigen uppförde jag mig som en uppskruvad åskådare på en tennismatch så fort vi körde över en älv eller ström, huvudet for frenetiskt fram och tillbaka med utkik efter vak och fisk i rörelse samtidigt som jag vrålade på Eminems » Guess who’s back, back again», jag var tillbaka i gammalt gott slag.
Väl framme på campingen stötte jag på en australier som hade fiskat i Mataura varje år från 1993 och kunde älven och dess fiske utan och innan. Han visade sig dock vara en fullblodsidiot och var en av dessa tröttsamma «fiskepoliser» som rackar ner på alla andra, visste bäst och predikar heligt för ”catch and release-metoden” i alla väder. Men jag höll teatermasken, nickade förstående och höll med så gott jag kunde, kanske jag kunde klämma ur gubbskrället ett par goda råd om ståndplatser, flugor och andra små matnyttiga tips inför morgondagens fiske om det ville sig väl. Och det gjorde det, visade det sig sedan…
Jag har två saker emot mig angående flugfisket här på Nya Zealand:
1. Min syn har försämrats avsevärt dom senaste 9 månaderna, behöver nya linser/briller. Svårt att se flugan.
2. Jag har inga vadarstövlar/vadarbyxor. Packningen tillät inte den prioriteringen, så jag vadar i mässingen, och det blir väldigt väldigt kallt efter ett tag i fjällströmmar, som är ca 8-10 grader. Benen domnar bort och det tar timmar att bli varm efter ett fiskepass- reducerad fisketid.
Jag hade skickat iväg kärestan in till centrum med förslaget att hon skulle köpa sig ett par nya solglasögon för dom gamla hade blivit repiga. Precis innan hon for sa jag åt henne att köpa polaroid. Varför det, undrade hon? Bara köp det du, mycket skönare ljus i dom förklarade jag. Jaha sa hon, ryckte på axlarna och drog iväg på shopping. Naturligtvis var min baktanke att den lilla tröndern skulle skickas iväg i förväg längs älven som en signalspanare på utkik efter vakande fisk, och polaroidbriller är oslagbara för att se genom vattnet med.
Jag ströfiskade lite i väntan på vakande fisk och att en fiskspanande norska skulle dyka upp, då en stor fisk högg på flugan! Kände tyngden ett par sekunder, sen slak lina. Nej, nej den gick sin väg.. Hjärtat bultar, stor fisk, utan tvekan upp emot 1.5-2 kilo!
Turid tillbaka med nya polaroid, skickar iväg henne uppströms på spaning. Hon utbrister förvånat att hon ser klart ner i vattnet. Ja just det – det var det som var meningen ju tänker jag, men säger det inte högt utan påpekar att hon ser snygg ut i dom nya bågarna. Plötsligt säger hon» nu ser jag vak, flera vak rakt utanför här» och pekar med handen ut över älven. Och även jag ser dom.
Plötsligt börjar 3-4 fiskar vaka konsekvent, en kläckning av sländor håller på, ingen tvekan. «Där ser jag en stor en» säger Turid och pekar, solglasögonplanen går efter ritningen, tänker jag nöjt. Jag kastar, känner att det blir rätt, öringen går upp som en delfin och tar den lilla Blue Dun torrflugan storlek 18 utan tvekan. Jag lyfter spöt till mothugg, och visst sitter den på!
Lång kamp blir det, har tunn tafsspets, 0.16, måste ta det varligt, fisken är stor och stark. Får sakta in den, har ingen håv så det blir handen, men den är ganska stor så det är svårt att få grepp. Till slut lossnar flugan men jag får grepp, lyfter den och lägger den i gräset bredvid en lyrisk Turid. Största flugfångade öringen för min del , nästan 60 centimeter!
Efter regn kommer solsken, som Roland Järverup så rätt säger… Eller som Richard Fuchs säger ”livet är som en berg- och dalbana, det går upp och ner».

Lätt uppgiven fiskare

Polaroidpolare

Mataura river

Förlösande båge.