365Fri

Hemmet.

1400 meter över havet med molnen under oss.

Klockan är 4 på morgonen, det blåser halvstorm, det är fem grader ute, det regnar och jag måste pissa.
Sätter mig upp, slår som vanligt i skallen i taket, knölar på mig tröja, strumpor och jeans samtidigt som jag med en fot öppnar dragdörren på sidan, kliver ut i svarta natten och blir naturligtvis våt på fötterna innan jag hittat skorna som ligger gömda under bilen, ännu ett par våta strumpor till torkning dagen efter. Vinglar iväg mot ett utedass som luktar så illa så nackhåren reser sig bara jag närmar mig dörren, tar ett djupt andetag och håller andan så gott det går under WC besöket, vinglar tillbaka till «hemmet» och känner att jag stinker av latrin lång väg, av med kläderna, knöla in sig i Toyota vanen och försöker somna om kall om både baken, huvudet och själen.
Några viktiga saker man bör tänka på om man väljer (helt frivilligt??) att bo i en van i 23 dagar:
Parkera alltid på flat mark, ett litet helvete att försöka sova i nedförsbacke eller snedlutad bil.
Parkera bilen med nosen mot vinden, ett litet helvete att försöka koka mat om vinden kommer bakifrån eller från sidan, spisplattan är monterad bak.
Parkera bilen låååångt ifrån tyska ungdomar, ett litet helvete att försöka sova med skrålande pårökta fulla tyskar runt knuten.
Parkera lagom långt från den i regel äckliga allmänna toaletten, OBS läs inledningen.
Vi levde (frivilligt) i en Toyota van i 23 dagar och hade det väldigt trevligt och kul och spännande mest hela tiden, men ibland så längtade vi till ett mer normalt hem av olika anledningar. Vi såg New Zealand i vått och torrt och det är ett otroligt fint land.
Nu lever vi på en farm utanför Christchurch tillsammans med Nico och hans fru Pien plus två hundar, 3 får, kycklingar, katter och 40 kossor.
Nico och Pien lämnade Holland för arton år sedan för att leva ut sin dröm, nämligen driva eget jordbruk i ett annat land. Från början ville dom till Canada men det blev New Zealand till slut.
Här finns det dusch och kök och inte minst en toalett (som luktar gott) och man får sova i en säng som står helt rakt.
Vi arbetar 4-5 timmar om dagen i utbyte mot mat och logi med diverse saker.
Turid, som till skillnad från mig inte har tummen mitt i handen får måla, slipa och göra roliga saker som att mata kalven Chip och bygga grisbinge ,medans jag får skyffla gammal koskit att tranportera från ett ställe till ett annat och klippa gräs och självklart laga mat.

Roligt nästan jämnt.

Inte alla som har grisbinge uppkallad efter sig.

Boof och Sam.

Att se hunden Sam samla ihop 30 ungtjurar och få dom dit husse Nico vill är en helt fantastisk syn, hunden har hundra procent koll på hela horden.
Häromkvällen bjöd värden med mig på kaninjakt. Fick ett gevär i näven och en pannlampa på skallen plus ett magasin 22mm kulor och så iväg i kvällningen för att försöka knäppa en liten Kalle kanin för stuvning. Det enda som hände var att jag höll på att skrämma ihjäl Nico genom att av misstag fyra av bössan, som tur var med pipan riktad rätt ner mot gräset. Bättre jag håller mig till fiske…
Christchurch drabbas varje år av hundratals jordskalv, men 2011 skalv det värre än någonsin två gånger, 180 människor dog, city raserades, och massa byggnader rasade samman. Arbetet att bygga upp staden pågår för fullt ännu idag, och överallt står det lyftkranar och maskiner men det går väldigt sakta att återskapa Christchurch.
Snart sitter vi på ett flygplan på väg till Houston Texas och det är sista stoppet för vi landar i Oslo.

Time flies.

Grillad korv med Nico och Pien.

En vit stol för varje avliden i jordskalvet 2011.