365Fri

Hemmet.

1400 meter över havet med molnen under oss.

Klockan är 4 på morgonen, det blåser halvstorm, det är fem grader ute, det regnar och jag måste pissa.
Sätter mig upp, slår som vanligt i skallen i taket, knölar på mig tröja, strumpor och jeans samtidigt som jag med en fot öppnar dragdörren på sidan, kliver ut i svarta natten och blir naturligtvis våt på fötterna innan jag hittat skorna som ligger gömda under bilen, ännu ett par våta strumpor till torkning dagen efter. Vinglar iväg mot ett utedass som luktar så illa så nackhåren reser sig bara jag närmar mig dörren, tar ett djupt andetag och håller andan så gott det går under WC besöket, vinglar tillbaka till «hemmet» och känner att jag stinker av latrin lång väg, av med kläderna, knöla in sig i Toyota vanen och försöker somna om kall om både baken, huvudet och själen.
Några viktiga saker man bör tänka på om man väljer (helt frivilligt??) att bo i en van i 23 dagar:
Parkera alltid på flat mark, ett litet helvete att försöka sova i nedförsbacke eller snedlutad bil.
Parkera bilen med nosen mot vinden, ett litet helvete att försöka koka mat om vinden kommer bakifrån eller från sidan, spisplattan är monterad bak.
Parkera bilen låååångt ifrån tyska ungdomar, ett litet helvete att försöka sova med skrålande pårökta fulla tyskar runt knuten.
Parkera lagom långt från den i regel äckliga allmänna toaletten, OBS läs inledningen.
Vi levde (frivilligt) i en Toyota van i 23 dagar och hade det väldigt trevligt och kul och spännande mest hela tiden, men ibland så längtade vi till ett mer normalt hem av olika anledningar. Vi såg New Zealand i vått och torrt och det är ett otroligt fint land.
Nu lever vi på en farm utanför Christchurch tillsammans med Nico och hans fru Pien plus två hundar, 3 får, kycklingar, katter och 40 kossor.
Nico och Pien lämnade Holland för arton år sedan för att leva ut sin dröm, nämligen driva eget jordbruk i ett annat land. Från början ville dom till Canada men det blev New Zealand till slut.
Här finns det dusch och kök och inte minst en toalett (som luktar gott) och man får sova i en säng som står helt rakt.
Vi arbetar 4-5 timmar om dagen i utbyte mot mat och logi med diverse saker.
Turid, som till skillnad från mig inte har tummen mitt i handen får måla, slipa och göra roliga saker som att mata kalven Chip och bygga grisbinge ,medans jag får skyffla gammal koskit att tranportera från ett ställe till ett annat och klippa gräs och självklart laga mat.

Roligt nästan jämnt.

Inte alla som har grisbinge uppkallad efter sig.

Boof och Sam.

Att se hunden Sam samla ihop 30 ungtjurar och få dom dit husse Nico vill är en helt fantastisk syn, hunden har hundra procent koll på hela horden.
Häromkvällen bjöd värden med mig på kaninjakt. Fick ett gevär i näven och en pannlampa på skallen plus ett magasin 22mm kulor och så iväg i kvällningen för att försöka knäppa en liten Kalle kanin för stuvning. Det enda som hände var att jag höll på att skrämma ihjäl Nico genom att av misstag fyra av bössan, som tur var med pipan riktad rätt ner mot gräset. Bättre jag håller mig till fiske…
Christchurch drabbas varje år av hundratals jordskalv, men 2011 skalv det värre än någonsin två gånger, 180 människor dog, city raserades, och massa byggnader rasade samman. Arbetet att bygga upp staden pågår för fullt ännu idag, och överallt står det lyftkranar och maskiner men det går väldigt sakta att återskapa Christchurch.
Snart sitter vi på ett flygplan på väg till Houston Texas och det är sista stoppet för vi landar i Oslo.

Time flies.

Grillad korv med Nico och Pien.

En vit stol för varje avliden i jordskalvet 2011.

Nöjd fiskare

Sen jag var liten grabb och prenumererade på Svenskt sportfiske, där det någon gång då och då var reportage från Nya Zealand, med bilder på gigantiska öringar och grönskimrande strömmar, har en av mina stora drömmar varit att åka dit och blöta flugan – någon gång i livet.
Och här är jag/vi!
Min bättre hälft vet naturligtvis om att Nya Zealand står högt upp på önskelistan och hon uppmuntrar mig till att fiska så mycket jag vill och när jag vill. Vilken lycka!
Första fisketuren var jag ivrig som ett skolbarn på rast, jag slet av linan från rullen, kastade med full kraft så långt jag kunde tvärs över älven och drog in flugan i ett hisnande tempo!
Inget napp, va fan är det här, tänkte jag, det ska ju vara fast fisk i var och vartannat kast! Byte av fluga och på med ny, längre tafs, kasta igen och igen och igen och inte ett drag i flugan! MEN VAD I H…VETE! Byte av fluga igen, på med ny, ännu längre tafs, rusande som en galning mellan olika pooler, strömmar och blankglid, frustande som en vansinnig tjur, tårarna rinnande av ansträngning, kastar, kastar och drar och drar till förbannelse, inte ett endaste litet nyp en gång.
Sätter mig andfådd och svettig på en sten och längtar fruktansvärt mycket efter någon sorts nikotin – har inget, finns inget, har ju slutat.
Hjärtat slår frenetiskt, känner nån sorts panik för att inte det händer något, osäkerheten kommer så sakta smygande, gör jag fel, har jag fel prylar, fel fluga, längd på tafsen?
På igen, ny fluga, kastar lite kortare, uppströms den här gången, har läst på nätet typ tusentals med tips angående flugfiske på Nya Zealand, försöker desperat minnas i min iver, minnena är suddiga, har förmodligen läst för mycket. Det händer ingenting förutom att det blir mörkt och första fiskedagen är över.
Svårt att somna, tänker strategi och inköp av nya flugor plus att jag smygläser nya fisketips när norskan har somnat, tillslut kommer John Blund, och det sista jag tänker är på Morran som säger » ja ja de e en dag imorrn å.»
«Ta det lite lugnt nu, det har bara gått en dag, du har fortfarande 21 dagar på dig att fånga fisk» säger klok och vis Turid dagen efter, när jag som en bortskämd snorunge sitter i bilen och klagar högljutt över gårdagens katastrofala fiskafänge. «Va då ta det bara lugnt» tänker jag och ler mot henne och säger, » jadå älskling, jag vet» men med ett något krystat lugn. Måste ha nya flugor tänker jag tyst.
När vi anländer till nästa stad spårar jag genast upp den lokala fiskebutiken på nolltid. Säger till Turid att hon kan väl kanske gå och se på lite nya kläder så ses vi om en halvtimme – i trängda situationer får jag ibland infall som kan misstolkas som genialitet!
Jag rusar in i butiken och stirrar vilt på mannen som jobbar i fiskebutiken, mer eller mindre skriker till honom att jag behöver hjälp, råd och nya flugor.
Han är mycket välvillig och förstående, är själv flugfiskare sen barnsben och förstår min frustration.
10 minuter senare, nya flugor, tafsar, 50 dollar fattigare och en rad med tips så lämnar jag butiken med ett spirande nytt hopp.
Andra fiskedagen blir ungefär likadan som den första, ingen fisk, massa trassel på linan, flugor sittandes i träd och buskar och i min tröja. Fula ord, stress och förbannelser över hela öjäveln som inte släpper till någon fisk.
Turid försöker prata förstånd med mig, säger att jag ska ta det lite lugnt, fiska lite avstressat och njuta av turen osv osv.
Den kvällen, när jag ligger och vrider och vänder på både mig själv och hur jag ska knäcka fiskekoden slår det mig plötsligt att hon har nog rätt i en del – hon den kloka norskan – att jag är nog lite ivrig och stressad, i alla fall när det gäller fisket.
Dagen efter tittar hon konstigt på mig när jag säger att det blir inget fiske idag, ska gå på tur ihop med henne istället. Jag ser att hon inte tror på mig, men så blir det i alla fall. Hela turen lyssnar jag med ett halvt öra på vad hon säger, jag uppfattar lite vagt var vi är och hur långt vi går, tankarna kretsar ihärdigt runt dom nya flugorna, tipsen jag har läst om på nätet och dom nya älvarna som skall erövras nästa dag.
Har ingen tur med vädret, blåser nästan storm två dagar i rad och alla som håller på med denna ädla konst vet att det är bättre att stanna hemma då.
Inte jag inte! Får väl anpassa mig efter vädrets makter, tänker jag när vinden tar tag i Toyotan på väg till nästa älv.
Efter det självklara haveriet med fluglinan tilltrasslat som ett fågelbo och flugan sittandes fast i kepsen, överväger jag starkt på att kasta i spöt och rulle, skylla på att jag halkade på en hal sten och tappade grejorna av misstag, och sen hävda att jag har tappat intresset och att det blir alldeles för dyrt att införskaffa ny utrustning ändå, för att sedan helt enkelt bara ge upp karriären som flugfiskare och slippa ångesten, sömnproblemen och raseriutbrotten en gång för alla.
Den natten blev jag bönhörd! En väl tilltagen storm knäckte toppen på mitt flugspö som stod slarvigt uppställt mot ett träd. Ridån gick ner, the show is over, over and out, finito slut!
Med brustet hjärta och brusten spötopp gick resan vidare i svart mollstämning, jag var otröstlig, svarade inte på tilltal, stirrade ut med tom blick genom bilrutan och kände att en dröm hade gått i kras. Turid försökte förgäves muntra upp mig med olika förslag, men jag hade sjunkit för djupt för att låta mig muntras upp. I en affär pekade hon på ett spinnspö och sa glatt att ett sånt kan jag väl köpa, det var ju inte så dyrt. Jag gav henne en blick som fick henne stum och sa med taggtråd i rösten att ”det är större chans att Thåström spelar in en julskiva tillsammans med Carola än att jag sjunker ner till spinnspönivån!” Blotta tanken på mina två bröders reaktion fick det att gå kalla kårar längs ryggraden. Den digitala mobbningen som hade väntat skulle bli outhärdlig. Jag mindes den yngre broderns fasa och upprörda » men va fan Mats, har du börjat lägga NÄT i Bandak, vad har det tagit åt dig?» när jag avslöjade med låg röst att det var det enda sättet att få sik till min hembygda rök i Lårdal. Och den äldre brodern, som är extremt nitisk i sin digitala mobb ville jag inte ens tänka på!
Den kvällen,på en camping vid en fin sjö, kom jag i samspråk med en trevlig gentleman från sydvästra England som visade sig vara flugfiskare. Jag berättade om mitt fasansfulla öde, om mina dagar – kastande som en galning, om mina fisklösa dagar, mina desperata inköp av nya flugor och till sist stormen som knäckte både spö och mig som fiskare rakt av. Han såg på mig med medlidsamma ögon och frågade milt om han möjligtvis kunde få ta en titt på den knäckta delen av spöt.
Jag lunkade iväg och hämtade spöt och gav det till honom med orden » maybe you can use some part of it». Han mumlade något, hämtade en väska från sin bil och efter ett par minuter med tändare, superlim och lite annat hokuspokus så var spöt lagat!
Sakta, sakta tändes en liten låga inne i min sargade fiskarsjäl. Alexander Jones visade sig vara en hedersman av rang. Han jobbade heltid med flugfiske hemma i Devon i England! Han hade haft det riktigt svårt med fisket han också de första dagarna, så han förstod mitt trauma. Med löfte om att han skulle göra allt i sin makt för att bryta förbannelsen skakade vi hand med en deal som innebar att Alex skulle guida mig nästa dag i Caples River, som hade gett honom ett par fina fiskar föregående dag.
Efter snabb avklarad frukost gav vi oss iväg, och för att göra en lång historia kort så bröts förbannelsen efter en halvtimmes fiske. En stålblank vild regnbåge på cirka kilot kastade sig över min uppströms fiskande torrfluga med ett plask, och efter en vild hoppande dans kunde guide Alex greppa den fina blanka fisken, räcka över den till mina darrande händer med orden» I think you are cured mr Hultin». Jag kände hoppet vända tillbaka, jag upplevde en befrielse och lättnad, jag kände mig hel igen. Jag var tillbaka på banan som flugfiskare. Alex var «delighted» som han sa. Turid såg märkbart lättad ut. Alex tackades av med löfte om att ses i framtiden och kosan styrdes mot den berömda älven Mataura som är känd för sina stora och stridbara öringar.
Återigen uppförde jag mig som en uppskruvad åskådare på en tennismatch så fort vi körde över en älv eller ström, huvudet for frenetiskt fram och tillbaka med utkik efter vak och fisk i rörelse samtidigt som jag vrålade på Eminems » Guess who’s back, back again», jag var tillbaka i gammalt gott slag.
Väl framme på campingen stötte jag på en australier som hade fiskat i Mataura varje år från 1993 och kunde älven och dess fiske utan och innan. Han visade sig dock vara en fullblodsidiot och var en av dessa tröttsamma «fiskepoliser» som rackar ner på alla andra, visste bäst och predikar heligt för ”catch and release-metoden” i alla väder. Men jag höll teatermasken, nickade förstående och höll med så gott jag kunde, kanske jag kunde klämma ur gubbskrället ett par goda råd om ståndplatser, flugor och andra små matnyttiga tips inför morgondagens fiske om det ville sig väl. Och det gjorde det, visade det sig sedan…
Jag har två saker emot mig angående flugfisket här på Nya Zealand:
1. Min syn har försämrats avsevärt dom senaste 9 månaderna, behöver nya linser/briller. Svårt att se flugan.
2. Jag har inga vadarstövlar/vadarbyxor. Packningen tillät inte den prioriteringen, så jag vadar i mässingen, och det blir väldigt väldigt kallt efter ett tag i fjällströmmar, som är ca 8-10 grader. Benen domnar bort och det tar timmar att bli varm efter ett fiskepass- reducerad fisketid.
Jag hade skickat iväg kärestan in till centrum med förslaget att hon skulle köpa sig ett par nya solglasögon för dom gamla hade blivit repiga. Precis innan hon for sa jag åt henne att köpa polaroid. Varför det, undrade hon? Bara köp det du, mycket skönare ljus i dom förklarade jag. Jaha sa hon, ryckte på axlarna och drog iväg på shopping. Naturligtvis var min baktanke att den lilla tröndern skulle skickas iväg i förväg längs älven som en signalspanare på utkik efter vakande fisk, och polaroidbriller är oslagbara för att se genom vattnet med.
Jag ströfiskade lite i väntan på vakande fisk och att en fiskspanande norska skulle dyka upp, då en stor fisk högg på flugan! Kände tyngden ett par sekunder, sen slak lina. Nej, nej den gick sin väg.. Hjärtat bultar, stor fisk, utan tvekan upp emot 1.5-2 kilo!
Turid tillbaka med nya polaroid, skickar iväg henne uppströms på spaning. Hon utbrister förvånat att hon ser klart ner i vattnet. Ja just det – det var det som var meningen ju tänker jag, men säger det inte högt utan påpekar att hon ser snygg ut i dom nya bågarna. Plötsligt säger hon» nu ser jag vak, flera vak rakt utanför här» och pekar med handen ut över älven. Och även jag ser dom.
Plötsligt börjar 3-4 fiskar vaka konsekvent, en kläckning av sländor håller på, ingen tvekan. «Där ser jag en stor en» säger Turid och pekar, solglasögonplanen går efter ritningen, tänker jag nöjt. Jag kastar, känner att det blir rätt, öringen går upp som en delfin och tar den lilla Blue Dun torrflugan storlek 18 utan tvekan. Jag lyfter spöt till mothugg, och visst sitter den på!
Lång kamp blir det, har tunn tafsspets, 0.16, måste ta det varligt, fisken är stor och stark. Får sakta in den, har ingen håv så det blir handen, men den är ganska stor så det är svårt att få grepp. Till slut lossnar flugan men jag får grepp, lyfter den och lägger den i gräset bredvid en lyrisk Turid. Största flugfångade öringen för min del , nästan 60 centimeter!
Efter regn kommer solsken, som Roland Järverup så rätt säger… Eller som Richard Fuchs säger ”livet är som en berg- och dalbana, det går upp och ner».

Lätt uppgiven fiskare

Polaroidpolare

Mataura river

Förlösande båge.

Campingbilen ruller jevnt og trutt over New Zealands sørlige øy.

Som så ofte sagt, dette landet er slett ikke ulikt Norge. Det var derfor heller ikke uventet at sommeren kan være lunefull. Men huttetu, at det skulle bli SÅ kaldt?! Og SÅ vått?! Og SÅ vindfullt?! En natt våknet vi av at hele bilen ristet i full storm. Kvelden hadde for en gangs skyld vært varm og vindstille, så vi var totalt uforberedt på stormangrepet. I svarte natta måtte vi ut og jakte på bord, sko, håndduker og annet stæsj som vi hadde latt ligge ute. I mørket så vi flakkende lys fra andre som tydeligvis var ute i samme ærend. Vi fikk utrolig nok redda alt, men – den verst tenkelige skade hadde skjedd: tuppen på fluestanga var knekt! Sorgen var som man kan tenke seg stor. Den hadde jo ikke engang hatt fisk på! Men, lykken kan snu. Da vi kom til neste camp slumpa vi til å havne ved siden av en engelskmann. En engelskmann som var fluefisker med bilen full av utstyr, profesjonell fiskeguide, god erfaring med tilleggende elver og en ekte gentleman. I løpet av få timer var fiskestanga like hel og første glitrende vakre ørret satt på kroken. Noen ganger er det sannelig kort vei mellom bunnløs fortvilelse og euforisk glede.

Fisherman’s friend

Fiskeskrøner i solnedgang

Som enhver god nordmann vet finnes det ikke dårlig vær, bare dårlige klær. Og der tar vi selvkritikk. Innholdet i kofferten bærer sterkt preg av 8 måneder i tropisk klima. Her er det ull som gjelder og det finns det jo nok av.

Drop-in hos frisøren

På en kjølig kveld kan man trekke seg tilbake til salongen

8 måneders badesesomg over…

Men det du ikke kan kle deg unna er sandfluene. Glem mygg, klegg, knott og annet utøy. Sandfluene går dem alle en høy gang. Sandfluene er nådeløse. De er bittesmå og biter som gale. Og er årsaken til at vi snart må forlate vestre og midtre deler av øya. Det sies at de ikke er å finne på østkysten.

Vi har reist på kryss og tvers og New Zealand har virkelig mye å by på. Mange lar seg storligen imponere av fjell og fjorder, og flott er det jo, men vi synes nok kanskje en vestlandsfjord er vel så vakker. Men man får andre ting på kjøpet. Vårt lille fjordcruise i Milford Sound ble plutselig en helt annerledes og eksotisk opplevelse da vi var så heldige å møte på en flokk glade delfiner. De hadde tydeligvis funnet et bra matfat der inne i fjorden og var i godt humør. De ga oss et kjempeshow med hopping og snurring, synkront og i rekke, de surfet på bølgene og så ut til å virkelig kose seg. De holdt seg rett ved båten så vi hadde topp utsikt til denne helt uforglemmelige dansen!

Milford Sound

Ellers har vi sett de komisk utseende lamaene, vi blir som regel møtt av sprettende kaniner når vi stikker hodet ut av vårt fasjonable hjem om morgenen og vi har vært tett på seler. De lukter ikke godt… De er skikkelig klumsete til å ta seg fram på land, men jeg må innrømme at da en brølte mot meg og kom i min retning spurta jeg veldig fort opp skråningen.
Østkysten er kjent for kolonier av sjøløver og pingviner, vi håper virkelig å finne noen av de raringene når vi snart drar den veien.

Søt men illeluktende

Uforskammet søt

Ikke lett å lære gammel hane nye triks

Av uvanlige arter skal vi heller ikke glemme gjengen med vaskeekte gullgravere vi møtte på deres lokale pub i Rapahue. Vi parkerte der en natt for å se Pancake Rocks rett i nærheten. Dette er veldig spesielle fjellformasjoner tæret vann og tidens tann og hvor vannet også har laget såkalte blow holes i berget. Vannet spruter opp som geysirer og lager en dyp buldrende lyd. Spesielt og fint å se på.
Men altså, på puben holdt en gjeng gullgravere til og her var det liv. De var gamle med store røde neser og drakk non-stop.
På musikkanlegget kjørte gamle gode 70-tallslåter og når refrenget kom stemte alle i og sang så taket nesten løftet seg. Plutselig kom blinkende diskolys igang og det var ingen ende på begeistringen da en røykmaskin begynte å gjøre sitt. Dama bak baren tok seg en shot nå og da og helte raust opp til alle som kom for påfyll. Da vi ruslet strandveien hjem til campingen var kvelden enda ung og stemningen sto til gull :-D

Pancace rocks

Mount Roy

Key Summit

Det är 15 år sedan jag var i Australien sist. Den stora skillnaden till dags datum är att det har blivit 4 gånger så dyrt att äta, 3 gånger så dyrt att spela golf, och minst dubbelt så dyrt att hyra ett motellrum samt att folk flest har blivit enormt feta.
Överallt ligger dom på rad, Mac Donalds, KFC, Subway, Red Rooster och Hungry Jacks plus Fish and Chips ställena som finns överallt. Med andra ord: Allt är friterat mer eller mindre. Vi spenderade 8 månader i södra Asien där vi åt färska grönsaker, kyckling, räkor, fisk och ris varje dag samt att frukosten mestadels bestod av färsk frukt. Reaktionen på våra kroppar var omedelbar! Småtrött, allmänt hängig och uppblåsta magar och allmänt illamående kände vi båda två. Nu är det totalförbud när det gäller friterad och dålig mat. Blir supermarknaden och köpa egen mat i fortsättningen.
Australiernas priotering är ungefär: Cricket, barbeque, öl, rugby, V8 motorer i bilarna och undvika solen. Men folket är fantastiskt vänliga. Frågar man om något så är dom otroligt hjälpsamma och trevliga. I affären frågar dom till och med hur man mår.
Och här hälsar man på varandra ute på gatan, vilket är lite ovanligt för oss inåtvända, sura skandinaver. Vi hyrde en bil i Melbourne och bestämde oss för att köra kustvägen på ca 100 mil upp till Sydney med stopp på olika ställen på vägen. Bilen är en Kia i storlek av en leksaksbil, och i uppförsbackarna undrar man om det verkligen finns en motor under huven över huvud taget. En dag stannade vi på ett kafé mitt ute i vildmarken där ägarinnan hade försökt sälja stället ett par år till den nätta summan av 2,7 miljoner kronor! Vi gick in i  lokalen där det satt en ung kvinna från Skottland som cyklade från Perth till Sydney, en sträcka på ca 550 mil. Hon var minst sagt trött på cykeln och hade ramlat och slagit sig en gång så lite uppgiven var hon minst sagt. Vi erbjöd henne all hjälp vi kunde bistå med men med tanke på storleken på våran bil blev hon sittande när vi drog. Döm om våran förvåning när hon dök upp på samma motell på kvällen och 10 mil senare. Två engelsmän med större bil hade demonterat cykeln, stoppat in bagaget och tjejen i bilen och gett henne lift till ett ställe som heter Eden.
Vi har suttit i bilen och sett detta vidunderliga landet i snart en vecka, och ibland tappar man nästan andan så mäktigt det är.

Nöjd med ny hatt.

Nyfikna typer.

Men kängururna har lyst med sin frånvaro, vi har sett ett par men dom har legat påkörda vid vägkanten döda av olyckor. Vi läste om ett ställe där dom skulle finnas i stora mängder, och vara vana vid människor så vi drog dit med kameror i högsta beredskap, och efter lite letande fann vi en liten familj på 3 stycken. Turid såg en Emufågel en dag vilket är ovanligt och vi har förgäves kikat efter Koala ett par gånger. Vi blev bjudna på julfest i en park av värdparet vi bodde hos en kväll. Ibland hyr vi in hos hemma hos folk, trevligt sätt att bo plus lite billigare. Mormor i familjen var svenskättling, förstod svenska och var stolt över sitt ursprung. Hon gav oss knäckebröd och inlagd sill i gåva vilket var otroligt uppskattat.

En helsvensk, en halvsvensk och en trekvartssvensk.

Turid lika glad att se tomten som alla barnen.

Julfest i Australien är inte så likt våra där hemma, 30 grader varmt, mygg och varning för giftiga ormar i en park där vi såg enorma vilda påfåglar och folk mumsar på pizza och fish and chips i stället för julskinka.
Narooma var ett helt otroligt vackert ställe där vi hyrde båt ett par timmar för fiske en vacker dag. Turid lyckades få två små stackare som fick återgå till havet medans jag som vanligt kammade noll, men vi fick några fina bilder på dom mäktiga pelikanerna iallafall. Det skulle bo en ganska stor flock med sälar på en av Naroomas stränder, vi var där ett par gånger men dom var väl ute och fiskade för vi såg inte till dom tyvärr.
På kvällen var vi på lokal och lyssnade på lokalt, halvbra rockband och var med i ett lotteri där vi var ETT nummer bort för att kamma hem 5100 dollar!
Tur i kärlek och otur i spel!

Stor näsa.

3339 hade givit 5100 dollar!

Ninety mile beach.

8 måneder har gått og vi rundet av oppholdet i Sørsøst-Asia der vi startet, på Koh Lanta.
Denne gangen med overraskende selskap av Kjellrun, Einar og Svanhild!
Forberedelsene hadde foregått i skjul. Mats hadde drevet med hemmelighetskremmerier lenge, jeg visste at vi skulle få selskap, men ikke av hvem. En skikkelig sporty gjeng, et storartet påfunn og ei super uke! Fine utflukter med bil, båt og scooter, snorkling, bading, massasje – og merkbar økning i omsetningen av Strawberry daiquiries i strandbaren…
Og reneste julekvelden ble det da de ut av sekken dro de fineste delikatesser som majones, kaviar, spekeskinke, knekkebrød, aquavite og smågodt! :-D

SURPRISE!! :-D

Store dyp utforskes

Bea Chang lek, khaaaa!

Vi dro selvfølgelig for å hilse på vår gamle venn Danny som var hovedperson i en av de første bloggene. Han husket oss, gliste bredt og serverte svette, skjorteløse klemmer og hjemmebakt brød.
Det går mot høysesong nå, og det var travelt for Danny. Han hadde ikke like god tid som sist til å sitte med sin whisky og mentolsigaretter. Nå for han rundt og tok bestillinger ved bordene, og hadde i anledning sesongen fått nytt høreapparat. Det gikk litt surr i bestillingene likevel – men det er egentlig ikke så nøye hva man får, alt er kjempegodt uansett.

Iløpet av denne siste måneden har vi virkelig også oppdaget at Thailand er mye mer enn de fine strendene i sør. Jeg ble spesielt begeistret for Chiang Mai by. Den er moderne og tradisjonsrik i en fin miks – det finnes 120 templer bare innenfor gamlebyens murer og munkene er en naturlig del av bybildet. Man finner mye god livemusikk, et imponerende helgemarked som ikke er helt som et hvert annet marked og muligheter for diverse utenbys utflukter.

Munker i Chiang Mai venter på folkets almisser.

Thailands Grand Canyon. Som alt annet i Thailand, ikke helt som originalen.

Bortsett fra denne originalen. Legendariske Boy, eier og super-entertainer på Boy’s Blues bar i Chiang Mai. Kan Baktus være kopien?

Vi traff en munk en dag, vi var på vei ned trappa, han var på vei opp. Vi ga ham vår beste buddhisthilsen og han begynte å prate med oss. Han hadde vært i Norge en gang. Hans onkel hadde flyttet dit. Visstnok var denne onkelen en prins, men etter å ha sett Norge mente han at det ville være bedre å leve der enn som prins i hjemlandet. Så han sa fra seg prinsetittelen og flyttet til Norge. Når man står der ansikt til ansikt med en gammel munk får man seg ikke til å stille kontrollspørsmål. Men i ettertid synes jeg unektelig historien høres noe underlig ut… kan munker fare med løgn…?

Vi har også ved flere anledninger fått vise vår respekt for den allestedsnærværende kongen. Når folk vrimler rundt som maur i markedsgatene kan man plutselig høre nasjonalsangen spilles over høyttalerne. Da er det som om noen trykker på pause-knappen og hele bildet fryses. Maurtua stopper brått opp, alle står på stedet hvil til sangen er ferdig. Så trykker noen på play og alle fortsetter der de slapp. Og i kinosalen, før filmen starter, blir alle bedt om å reise seg og en bildesekvens av kongen vises mens nasjonalsangen runger i kinosalen.
Long live the King!

Vi har forlatt Asia og Thailand.
Nå venter helt andre opplevelser i en helt annen kultur.
Vi starter i Melbourne, kåret til verdens beste by å bo i.
Ingen grunn til å tro at reisen videre skal bli mindre vellykket.
Med oss i bagasjen har vi en Chiang Mai-munks gode bønner for oss: «Happy, happy, long life, good luck for you!»
Og for å være på den helt sikre siden sendte jeg ut en krathong under den store Loi Krathong festivalen. En flåte med blomster og lys settes på vannet for de gode åndene, og de sender deg hell og lykke tilbake.

For hell og lykke

Mats 45! Supermann overrasket med kake og Chang!

Koselig middagsselskap. Han var farlig nær å havne i veska mi, men ville blitt vanskelig å smugle inn i Australia. 

Om man reiser så langt nord man bare kommer i Thailand, befinner man seg i Chiang Rai provins. Området er mest kjent for Det Gyldne Triangel der Thailand, Myanmar og Laos møtes. Dette har historisk vært et viktig område for Asias store opiumsproduksjon og heroinsmugling. Og muligens er det det enda, men rundt 1980 tok kongen grep for å redusere dyrking av opiumsvalmuer. Han ga stammefolkene i området kaffeplanter og opplæring i hvordan dyrke dem og nå kan regionen tilby noe av verdens beste Arabica-bønner.

Vi setter jo pris på en god kopp kaffe, så vi bestemte oss for å oppsøke kilden.
Opp i fjellene bar det. Langt og lenger enn langt. Og rett før rumpa skrek at nå tålte den ikke mer scooterkjøring var vi framme.

Vi så kaffeplantene lenge før vi kom til plantasjen. Vakre, grønne og frodige, med bær i ferd med å modnes. Hvert av disse bærene håndplukkes ett og ett i de bratte skråningene.

Det var liten aktivitet på plantasjen i dag og dessverre ingen produksjon igang.
Men vi vandret litt rundt i området og kom over en gjeng med damer som satt og sorterte bønner, også dette for hånd selvfølgelig.

Oppvisning i utholdenhet!

Tørkeprosess

Tilbake på skolebenken?

Kaffeprat, denne gang fra framsiden av disken :-)

Og kaffen var som forventet – aldeles utsøkt!

På tilbakeveien, for å gi halepartiet en høyst nødvendig pause, svingte vi innom Chiang Rais berømte White temple. En lokal kunstner har stått for tegning og oppføringen av dette kunstverket av en bygning (eller faktisk flere bygninger). Det glitrer i hvitt og sølv og minner om et isslott. Til og med gamle Hultin, som vanligvis fnyser av ordet tempel, nikket anerkjennende og innrømmet at dette ikke var helt som alle andre. Men kanskje skyldtes det mer en flokk kjempekarper som hadde tilhold i dammen foran tempelet. Eller kanskje også skyldtes det at vi kom så sent på dagen at de største busslastene med kinesere allerede hadde dratt…

White temple

Steike fine karper!

Vel hjemme parkerte vi scooteren og var skjønt enige om at neste dags planlagte langtur var avlyst. Istedet plasserte vi våre ømme bakender på en kafe-stol.

Idag packar vi väskorna för 43 gången. Börjar få rutin på den saken numera.
Vi drog till Pai i norra Thailand efter att vi både läst och hört väldigt bra saker om detta ställe, och visst är det fint med alla berg och tät djungel och en liten älv som rinner ett stenkast från våran bungalow. En annan orsak var att folk sa att det inte skulle vara så varmt där, men ikke fan! Nästan över 30 grader varmt varje dag och luftfuktighet på 75 procent. Ni tycker väl vi är idioter som klagar över värme, när ni snart ska börja skotta snö, skrapa is på bilar, byta till vinterdäck och dra fram vinterjackan från garderoben. Men när man har levt i över sju månader med en snitt temperatur på ca 32 grader varmt så längtar man faktiskt efter lite kyla då och då.
Men det är vackert här, vi har åkt moppe uppe i bergen, gått massa fina promenader, ätit massa god thaimat, sett vattenfall och riktig tät djungel.

Inte helt olikt Telemark

Härom natten vaknade jag av märkliga ljud från toaletten, efter ett tag insåg jag att det var min kära Arnstad som var källan till oljuden. En illasinnad bakterie hade funnit vägen ner till Turids stackars mage, och femte gången hon vrålade upp maginnehållet började jag fundera på grannarna, ty vi bor i en bungalow gjord av bambu, vilket inte är så ljudisolerande. Och mycket riktigt, på morgonen stod en medelålders dam från England utanför bostaden med en hög piller i näven och ett förstående leende på läpparna. Hon hade varit igenom samma sak veckan innan, och tyckte rätt synd om Arnstad, gav henne medicin och ett par goda råd på vägen.

Ljudisolerat?

Här i Pai kan vi känna oss en smula gamla då och då.
Medelåldern på turisterna är långt under våran ålder, förutom alla kineser såklart som finns i mängder och i alla åldrar med öppen mun och selfiesticks överallt. Dom ser egentligen likadana ut alla backpackers, dreadlocks, fullt av tatueringar, vida byxor med elefanttryck, ärmlösa t-shirts och sandaler på fötterna, samt en stark förkärlek att röka torkade blad från Cannabisplantor. Dom flesta ställen spelar hög musik som inte riktigt faller oss gamlingar i smaken.
Vi har dock funnit ett ställe som är uthärdligt att vara på efter middagen, en liten bar som spelar gammal blues i högtalarna och där snittåldern är något högre en 21 år.
Det är fint att sitta där tills den lokala trubaduren släntrar in vid 10 tiden, packar upp sin gitarr som i regel är ostämd, och börjar yla falskt på eländig engelska, och inte sällan slaktar fina gamla låtar av Beatles, U2, The Eagles, Eddie Vedder och Bob Dylan.
En kväll var det så illa och falskt så jag gav trubaduren en väl tilltagen pengadonation, stämde gitarren och rev av ett par låtar själv.
Ibland dyker det upp en herre utanför baren som säljer torkad fisk, och finns det inget ledigt bord långt inne i lokalen är det bara att byta ställe eller gå hem, det luktar allt annat än gott och det som finns i glasen tycks få en pikant smak av tran.

Lite mindre falskt

Vi gick en ganska lång promenad på 13 kilometer in i djungeln häromdagen.
Allt var frid och fröjd, fåglar kvittrade, massa fjärilar flög omkring och vi vadade över bäckar i skuggan av djungeln som stängde solljuset ute. Då ringlar en orm, tjock som min underarm ca 1,5 meter lång över stigen fyra meter framför mina fötter.
Efter den synen var djungelturen inte lika fridfull och avslappnad.

Skönt för fotan

Vi börjar så smått att längta till Australien efter 7 månader i Asien, och dit drar vi i början på december, sen åker vi till New Zeeland i januari där vi bland annat kommer jobba på en farm i nån vecka eller två, plus att vi funderar på att hyra husbil där. Sen styr vi kosan mot USA någon gång i slutet på februari för att sedan landa i Oslo i slutet på mars, och vips så har det gått ett år!
Skotta snö och skrapa is ni så länge..

Pai river

Äkta bondehantverk

Hmongfolkets dräkt

Glad för lite.

Jag sitter på en moped på väg till en golfklubb där det kostar cirka 1100 kr att spela 18 hål utanför Siem Reap i Kambodja.
1100 kr är ca 2 månadslöner för en kambodjan, jag ska inte spela men jag ska försöka tigga till mig ett par golfklubbor och bollar åt barnen på BCI barnhem så dom kan leka och slå lite med dom.
Plötsligt öppnar himmelen sig och ett rasande monsunregn börjar, inom ett par sekunder är jag lika blöt som om jag skulle hoppat i sjön med kläderna på, och det är svårt att se något så jag saktar ner lite. Då blir jag omkörd av en man på moped som har en stor, fullvuxen slaktad gris bakom sig fastsurrad på sadeln med trynet vänt mot himmelen. Helt normalt i Kambodja!
Jag lyckades tigga till mig 3 klubbor by the way…
Vi sitter i en gammal, skraltig minibuss med 9 säten, vi är 11 personer, resan är på ca 6-7 timmar mellan Siem Reap och Pnom Phen.
Framför oss sitter en ung kvinna med en vacker flicka på ca 2 år i sitt knä och bredvid förmodligen mormor med en pojke på ca 5-6 år.
Inte en enda sekund under resan grinar, skriker, eller bråkar något av barnen .
Inte någonting har dom att leka med, och definitivt inte en bildskärm med massa filmer, ipads, dataspel, godis, läsk, chips, mobiltelefoner etc etc.
Skulle varit intressant att utsätta ett par ungar hemifrån samma resa…
Vi hade varit ute på mäktiga Mekong floden och sett den enda delfinarten som lever i sötvatten en solig dag, så väldigt spännande kan jag inte påstå det var men helt okej tur. Soda, en riktig figur som var vår tuk tuk driver körde oss denna dagen.
Soda kan säga lite saker på alla möjliga språk, och det har han lärt sig för att flörta med damer! Inte en kvinna går säker i Sodas närhet och han pratar och tutar på allt med långt hår och kjol, även Arnstad gav han sig på, kallade henne » my blond beautiful sister» och blinkade förföriskt med ett öga till henne.
Plötsligt skriker Soda högt i falsett, tvärstannar tuk tuken, hoppar av och skriker «snake snake»! Det slingrade sig en orm bakom sätet och Soda försökte med en kvist att få den ner på marken från tuk tuken, livrädd och brölande. Ormen blev nervös och kröp ner i ett hål vid bakljuset på mopeden. Vi petade och härjade alla tre med pinnar och kvistar men ormen hade ingen lust att komma ut, så efter en kvart körde Soda vidare, blek som ett lakan i trynet med stränga uppmaningar till oss att hålla ett öga på stället där ormen gömt sig. Efter en stund kom vi till ett tempel där Sodas farsa var, han fick ut ormen på ett par sekunder med en bambustav, skrattade hejdlöst åt sin livrädda son och berättade att ormen var fullständigt ofarlig.

Soda på ormjakt.

Sen kan man förstås äta ormen.

Ovanligt att vara till sjöss utan flugspöt.

Våran gode vän Rith som jobbade på BCI förut har nu öppnat en engelsk skola i sitt eget hus dit folk kommer från hela världen för att hjälpa barnen att lära sig engelska.
Han har ställt hela sitt hus till förfogande för volontärerna, och flyttat in med sin fru och två barn i ett litet rum bara för att frivilliga engelsk lärare ska trivas så bra som möjligt.
Rith är mycket stolt över sin stad Kratie, och tar med alla som kommer på cykelturer, delfinsafari, meditation i tempel samt karaokebar. Han gör allt plus lite till för att alla skall trivas, mannen har hjärtat på rätt ställe och brinner för sitt projekt. Hans senaste idé är att bygga ett litet hus på gården där alla besökare skall äta middag, diskutera och gärna dricka en del öl som han säljer för en liten vinst. Nu går det extremt sakta med husbyggandet på grund av att 2 av murarna är fulla som norrländska vårdiken från morgon till kväll, dom kan ragla in vid 9 tiden med skyhög promille, flytta en cementsäck, gräva 5 minuter med spaden och en har som vana att  vråla Happy birthday-sången för full hals, sen raglar dom iväg, och det var den dagens jobb. Rith, som inte verkar ha förmåga att bli sur, arg eller irriterad what-so-ever bara skrattar och säger på sin knackiga engelska «Happy happy cambodian, drunk every day, happy happy»

Happy happy Cambodjan.

Det kostade ca 7-8 kr per barn att först spela fotboll på en riktig fotbollsplan i en timme, för att sedan bada i en 15 meter lång swimmingpool ca 45 minuter.
30 barn var det och 6 vuxna. Vi delade på beloppet mellan oss vuxna utländska volontärer och barnen tjöt av lycka i närmare 2 timmar, inte en tillstymmelse till bråk mellan någon, bara ren lycka och glädje att få spela fotboll och bada tillsammans!
Att se Kambodjanska barn när dom ler och smilar med hela ansiktet måste upplevas för att förstå hur äkta det är, och hur tacksamma dom blir när man ger av sig själv till dom, pratar med dom, sjunger med dom , ritar och leker med dom och ger dom kärlek.

Badglädje.

Chips och varm Turid är gott och skönt efter bad.

Efter att ha varit över 2 månader i Kambodja börjar man lära känna landet lite,och påstå att det är en demokrati är ett stort skämt, den korrupta gamla gubbskrället har styrt landet i snart 40 år, och hävdar att det är fria val men vem räknar rösterna?
Kambodja får milliardbelopp i biståndspengar som bara försvinner ner i privata fickor hos gubbarna i » peoples parti» som dom ironiskt nog kallar sig.
I Kambodja finns det inte någonstans att slänga skräp, inga soptunnor ingenting.
Så det ligger på gatan och längs med vägarna och överallt, helt skrämmande att han inte ens kan få ut soptunnor på gatorna , den korrupta gamla döskallen.
Men turismen ökar stadigt och det är bra för landet.
Kan våra barn på barnhemmet lära sig prata, skriva engelska samt lära sig baskunskaper i data är dom säkrade jobb i framtiden, och det tror vi att dom kommer lyckas med.
En dag på barnhemmet skriker plötsligt Kum Kin alias Spiderman, «look teacher Mats, look at me, I have three legs today!» Spiderman hade lånat Theas benprotes, den lilla luringen och hade satt sig på det. Thea bara flinade när han senare fick tillbaka sitt ben.

Gamla polare återförenade.

Favoriten äntligen tillbaka.

Vi har en dröm om att en dag sätta alla barnen på ett flygplan och få dom till Norge under vintern, så dom får uppleva snö och is för det är dom väldigt fascinerade av efter ha sett bilder från bland annat Lårdal.
Tror jag slår en signal till Bjørn Kjos när jag kommer hem och kör lite tigging…

Buddha hjälper kanske om Kjos snålar.

Mäktiga Mekong i solnedgång.

Joda folkens, vi lever. Vi har bare ligget i dvale en stund.
Hua Hin gjorde nytten som hjem for oss de siste to månedene. Det var kjempefint, men nå har vi kommet oss ut og igang igjen.

Vi hadde en rolig tid i Hua Hin, derfor også litt bloggtørke. Det er merkelig hvor fort dagene kan gå uten at man egentlig ikke har stort fore.
Men vi har hatt mye moro også med artige mennesker vi møtte. Mats fikk stilt golf-suget og ble en del av et biljardlag som spilte kamper hver uke. En fin internasjonal blanding i alle aldre. Jeg hang ofte med som heiagjeng.

Bareier Jeans og to biljardkuler

Jeg fikk tatt et matlagingskurs og kan nå lage en av våre store favoritter papayasalat pluss litt annet godt og spicy. Jeg gikk på treningsstudio for damer og svømte veldig mange bassenglender.

Vi ble faste gjester på en jazz/bluesklubb i nabolaget som har live musikk med fantastisk gode musikere hver kveld. Noen av dem er pensjonerte studiomusikere, Roddie har vært fast inventar hos navn som Eric Clapton, Rolling Stones, Joe Cocker og Rihanna (!…)
Han røyker konstant men har tydeligvis fremdeles lunger for trompetsoloer. Sigaretten er festet i en passende sving på trompeten mens han spiller.
Husbandet består av thaier som hver og en er en karakter. Mats mener gitaristen slår de fleste verdensstjerner.
Eieren Ryan er en ung og ganske liten engelskmann som spiller saksofon og som synger med en rusten røst som burde tilsi at han var en langt større, eldre og svartere mann.

Good times med husbandet Rat Pack

Jam session

Tommy og Ae ble gode venner. De har en nyåpnet restaurant hvor Ae og hennes mor tilbyr herlige thairetter og Tommy selger svensk snus :-)
Mats kjørte kaffekurs med dem på den nyinnskaffede espressomaskinen som vi fikk igang med Arnstads nitidige studie av bruksanvisningen.

Mats fikk trøbbel med en skulder og dro til sykehuset. De konstaterte betennelse og væskeansamling og ga ham tabletter. Han fikk noen form for allergisk reaksjon mot medisinen og måtte tilbake til sykehuset. De kjørte noen ekstra sjekker og sendte ham hjem igjen med 5 nye typer tabletter!! Han kasta dem i søpla og lar tiden lege alle sår.

Og, hipp hurra – vi fikk besøk!
Elen og Kirstine la høstferien hit og det var veldig godt å se et par velkjente fjes på bussen som rullet inn på stasjonen en tidlig lørdag formiddag :-)
Vi badet masse, vi dro og besøkte våre gamle venner elefantene, besøkte markeder, Kirstine satte personlig rekord i spising av vårruller og Elen ble angrepet av ape.

God kjemi mellom Kirstine og Songkran…

…og mellom Mats og Songkran

I nye kjoler på vei til sky bar

Tusen tusen takk for besøket, Elen og Kirstine!

Soloppgang på Hua Hin beach

Nå er vi tilbake i Kambodsja igjen.
Vi skal tilbake til våre små venner på barnehjemmet, og vi skal til Kratie i øst for å besøke Rith som tidligere jobbet på barnehjemmet, og som nå har åpnet egen skole i sin hjemby.
Mer om den reisen i neste kapittel.
So long!

Alt har sin ende, så også vårt opphold på barnehjemmet. Iallefall for denne gang.
Vi hadde vært der i totalt 7 uker, med en ukes opphold hvor vi dro på en liten turistrunde til andre deler av landet. Det var også nå kommet inn en rekke andre frivillige, så vi fant ut at det var på tide for oss å ta farvel og fortsette på den planen vi egentlig hadde før vi tok denne impulsturen innom Kambodsja; finne oss et mer permanent bosted i Thailand.
Så her er vi nå, i Hua Hin, ca to timer sør for Bangkok. Her har vi alt vi ønsket oss etter tre måneder på reisefot og nesten to måneder i enkle kambodianske kår: Soverom med AC, vestlig bad, vaskemaskin, stue med sofa, kjøkken med kjøleskap og kokemuligheter, stor fin terrasse og et herlig basseng rett utenfor. Hvilken luksus! Gleden av å kunne koke egen kaffe på morgenen og sette på ei vaskemaskin er sterkt undervurdert!
Og endelig er vi også tilbake til de fantastisk gode smakene i det thailandske kjøkken. I går spiste vi et par retter som riktig åpnet opp både svettekjertler og tårekanaler. Yum!

Det var tungt å reise fra den herlige gjengen på BCI, men vi har lovet både dem og oss selv at vi skal tilbake. Og med det nye flotte datautstyret har vi nå også fått igang flere av de eldste barna på email. Så nå får vi masser av mail fra dem. Det går mye i «hello teacher, how are you, where are you now? when you come back? In BCI we have rain today, are you in Thailand now?» osv.
Vi tenker at øvelse gjør mester, så vi svarer med masse spørsmål og får stort sett det samme tilbake hver gang :-) Men artig å prøve å holde litt kontakt med dem på denne måten.

Når vi nå er tilbake i Thailand ser vi også hvor mye mer utviklet dette landet er i forhold til Kambodsja og hvor mye fattigere Kambodsja faktisk er. På barnehjemmet bor flere unger som har familie, men hvor det rett og slett ikke finnes nok mat til å mette alle munner.
Hong har også et hjerte for disse som har det vanskeligst og hun prøver å gi noen av dem jobb som f.eks å hjelpe med bygging og vedlikehold på hjemmet. Noen ganger har heller ikke hun penger å betale dem med, men da jobber de for ris. Så får de iallefall litt mat den dagen.
To av jentene våre ble hentet for å besøke sin bestemor en dag. Den ene sprang skrekkslagen og gjemte seg under senga, men ble omsider med da de forsikret henne om at hun skulle tilbake til BCI igjen. De var borte til neste dag og hadde fått ett egg å spise. Man kan skjønne at de ikke vil hjem.
Hong har lest i sine tarotkort at det kommer til å bli problemer i landet de siste månedene av året. Så da bestilte hun sporenstreks sin årlige reise til USA. Hun tror vietnameserne er på vei.
Hun var overlykkelig da Mats foreslo at han kunne bake kake til forrige bursdagsfest. Hun har nemlig blitt skeptisk til å kjøpe kaker fra baker’n i byen. Noen av ingrediensene kan komme fra Vietnam og hun har hørt at de har begynt å putte opphakkede gummistrikk i varene.

Jeg håper den voksende turiststrømmen kan hjelpe landet, men er redd det er et godt stykke igjen. Regjering og myndigheter er gjennomkorrupte. Den sittende statsministeren har styrt i 40 år og er mistenkt for å regissere alle valgresultater. Landet mottar store bistandsmidler, men det er uvisst hvor pengene tar veien. Og imens fortsetter det hardt prøvede folket å klare seg som best de kan, med et ukuelig mot og et beundringsverdig humør.

Sreynich planter urter og grønnsaker. Neste dag hadde endene spist opp alt sammen.

Sneglefest!

Vår gode nabo Mr Soy med kone, svigerdatter og barnebarn. Butikkeier og tuk-tuk-kjører.

Raver henger som vanlig i et tre

Rittri gjør klart til oppvask

Badetur til Baray, hvor den fryktede draken holder til. Vi så den ikke og jeg fikk streng beskjed om ikke å snakke høyt om den! Vannet var forøvrig varmere enn den varme lufta…

Raver og Chea

Rittri og Tieing

Panha, Neymar og Ronaldo

Og når alle andre holder på å klikke av hete, dukker Sochea opp i dunvest. Eh?

See you soon, Narath og Nary!

See you soon, BayMax, Arsenal og Crazy Frog!